Jag vet inte hur jag kommit hit

När jag tittar upp råkar jag, som om det vore en slump, se ett par ensamma stjärnor. De lyser svagt genom den matta himlen ovanför Cosmopolis. Eviga, för oss människor. Längre bort och större än någon av oss kommer att kunna begripa. Trots det ligger de stilla som en kuliss, objekt för oss att måla och skriva, där de flackar bortom ljusföroreningarna.
Varmt ljus flödar ut från ett gavelfönster i ett a de stora husen kring Pembridge Square. Röster i bakgrunden; tunnelbanan under mig och, lika naturligt som midsommarregnet, sirenerna som tjuter längs Notting Hill Gate, bort mot Holland Park, White City och vidare ut i natten. En enskild ljuspunkt flackar och blinkar tyst långt ovanför mig på sin väg mot en annan plats, långt bort från mig.
Överallt sjuder doften av blommor på sommarens första dag.