Revolutionens barn

Sights in the City:
The Birth of the Revolutionaries

By a bus-stop
On the road past Ladbroke Grove
A random riot takes its course:

Because of colour, class and creed
A tumultuous gathering of teens
Are reoccurringly refused
By the passing afternoon express
On its way, heading north.

Infuriated, the oppressed
make a unified decision,
To stand their ground and dressed
In daily uniform they flow
Onto the middle of the street;
A cluster of cells, for a moment
Forming Life.

Realising there is no way through
Resigned, a driver gives a forced
Surrender.
Dejected, he lets his doors swing open to receive
The micro-revolutionaries scoffing
Roar and scornful laughter as they board
In a state that’s worsened by their strife.

Spurred on by Victory's exhilarating craze
The deluges chanting lasts
All the way past Kensal Green,
Over the Rise to Wandsworth High Road
Where they accordingly
Unload and disperse into the lanes.

Vid floden under lågvatten

Stenar, rundade av ebb och flod, kraschar under mina skor. Slitna tegelstenar, djurben svartnade av förorenat vatten och rostiga stålrör ligger uppslungade över sanden. Themsen står i lågvatten. Nedanför fördämningarna vid South Bank vandrar människor planlöst. En medelålders man i kostym och portfölj fångar min blick. Han ser olycklig ut och uppfyller en stereotyp jag burit med mig sedan Kevin Costner i Falling Down. Salt och en för mig okänd tung och sträv doft ligger i luften. Det är varmt för att vara februari.

En kommunikation mellan två parter; fyra text för moderna telefoner. Inte tonsatt.


+447512658568
2009-02-17 10:23

Im sorry for being such a bastard all the time.


+447588775679
2009-02-17 10:29

So stop. This hurts. Im trying so hard for you, but you dont see, dont seem to care. Why are you playing with me?


+447512658568
2009-02-17 10:55

You have chosen a bad opponent.Stop playing. Im a bad person for you to be around.


+447588775679
2009-02-17 11:30

Stop pretending you dont feel anything. Coward.


Jag går upp från floden vid Tate Modern. Jag kunde fortsatt gå hela vägen till Tower Bridge.

Resor I

Det är söndagskväll.

Jag följer den lilla folkströmmen ut från biografen ned mot gatan. På Queensway rör sig turistflockarna fram mellan snabbmatskedjorna, pubarna och de sjabbiga hotell och hostelen på jakt efter gud-vet-vad. Cosmopolis har återhämtat sig efter decenniets värsta snöfall och februari har återgått till sitt normala fuktiga, ljumna själv.

Hela dagen har jag varit tyngd av minnen och besvärad av nostalgi som svämmat upp från urkällan, någonstans långt inom mig. Jag börjar rota i fickorna efter en cigarett. Trots att jag inte röker bär jag alltid ett par med mig. Om inte annat kan jag alltid ge dem till de menlösa hopplösa som dag in och ut sitter häckade på sina bon av kartong och tidningspapper utanför Notting Hill Gate.

Ljudet, fräsandet när glöden slukar tobak och papper, för mig tillbaka.

Jag står på en perrong någonstans mellan Perm och Omsk. Den första av många filterlösa Belomorkanal bolmande mellan pekfinger och långfinger; doften av disel och nyskalat timmer fyller högsommardagen med en stilla hemlängtan.

Nu står jag mitt i London och längtar tillbaka till det ögonblicket istället.

Istället för att stoppa hörlurarna i ögonen och vant traska den korta vägen hem längs Bayswater Road, låter jag öronen vila och svänger in på en av bakgatorna. London är aldrig tyst, aldrig mörkt. Söndagkvällar är ett undantag. De utgör fristäder, ett par välsignade timmar då hela den förvirrade konstruktionen andas ut. På små sidovägar, förbi edwardianska och sen-victorianska lägenhetshus rör jag mig sakta uppåt längs kullen. Vatten rinner ned längs en tegelvägg, de sista resterna av snöstormen, eller en läcka i någons takcistern. Vid Orme Mews, där låga tegelhus trängs med övermodig mock-tudor kan jag se över mot de höga gamla arbetarlägenheterna vid Moscow Road. Från baksidan ser det mer ut som en fabrikslokal än de dyra lägenheter de konverterats till. Brandstegar klättar längs husryggen och stora fönster vetter ut mot väst. Trots att huset ligger över hundra meter bort ser jag människorna i fönstren, hör ljudet av en fest. Dunkande elektro.

Förvirrad och överrumplad måste jag sätta mig ned på trapporna till St. Mattheus vid St. Petersburg Square.

Jag sluter ögonen och lyssnar. Mellan mig och Kensington Palace Gardens pyser turbussar förbi längs Bayswater. I bakgrunden brusar Westway. Under mig känns bultandet från veckans sista tunnelbanetåg. Någonstans bortom den acaifärgade himlen drar ett flygplan fram. Jag reser igen.

Jag minns hur jag somnar till ljudet av hjulens rytmiska dunkande mot rälsen. Utanför passerar en ändlös värld av björkar, fält, förfallande byar och industristäder i natten.

Kontroll

Under lamporna ligger cigarettröken
Som dimma en fuktig morgon
Över en myr i inlandet.
Glöden från stumparna pyr;
Flackande stjärnor i gryningsljuset. Och
På bordet formar fukten ringar
Under tomma shotglas.

Fågeln sitter i min hand.
Med varje förklaring, varje utläggning kommer
Ett knyck med den smala nacken, ett
Kvickt flax med vingarna.
När hon ser på mig lutar hon huvudet
Åt sidan som i undran
Eller kanske förväntan.

Jag knyter handen hårdare kring
Dess kropp. Den är varm men
Bräcklig och tunn.
I den bultar ett hjärta
Hastigt och livligt och starkt.
Med ett tryck kan jag bryta
Dess nacke;
Med en rörelse släppa den fri.

Och fågeln sitter i min hand,
Medan jag berättar mina historier
Om resor och städer och människor
Jag träffat där ute i världen.
När hon lyssnar lutar hon huvudet
Åt sidan som i undran
Eller kanske förväntan.

I det ögonblicket vet jag att
Mina händer har blivit en bur.
Greppet lättar i ångerfylld ångest, så jag
Säger adjö
Till natten.
Fågel sitter ensam
Kvar på bordskanten.
Jag hör hennes sång när jag går.

Shotglasen står tomma
Och på bordet formar fukten ringar.
Över inlandsmyren går solen upp.
Dimman lättar.

Hur nått så nära kan va så långt borta

Under de ett och ett halvt år jag bott utanför Sverige har mycket förändrats. Inte bara i den stora världen jag nu tror mig vara en del utav, utan också i den lilla: i mig själv. Min klädsmak är inte längre fullt så katastrofal som den var, mina åsikter har blivit trängre och mitt språk torrare, för att nämna några exempel. Jag har också börjat lyssna på svensk musik. Det är en stor förändring.

Men den här texten handlar inte om hur jag en kall vintermorgon mellan Camden och Bethnal Green försonades med Jocke Berg, eller hur jag slutligen slutade svära varje gång jag hörde Håkans spralliga stämma schasa bort varje tillstymmelse av tonsäkerhet.
Att jag plötsligt började lyssna på Kent, Eldkvarn, Håkan Hellström och, slutligen, Ulf Lundell, har lika mycket att göra med deras naturliga släktskap med Dylan och Springsteen, som med den tragiska nostalgi som svallar upp inom mig varje gång jag hör gitarren på introt till Kents Kungen är död. Men det är en annan historia.

Nej.
Den här texten handlar om hur vi blivit gamla.

När jag senast besökte barndomshemmet i Svartvik och som bäst satt uppkrypen i vardagsrumssoffan, Håkan Hellström högt ur högtalarna, vankade min då 15-åriga syster in i mörkfärgat hår och någon form av skotskrutiga byxor.

"Va är det? frågade hon och sneglade åt stereon.
"Håkan."
"Hellström?"
"Visst."
"Aha." Min syster tittade tvivlande på mig och grimascherade mot stereon på det sätt som bara en 15 årig norrländska kan.
"Ni lyssnar inte på Håkan?"
"Va? Hellström? Nä... Det är ju, gubbmusik." Och så studdsade hon iväg mot köket.

Jag satt slagen.
Vad skulle jag svara på det?

Håkan hade ju aldrig varit någon personlig hjälte för mig, men på ett eller annat sätt hade han alltid funnits där. Under hela min ungdomstid, i lägenheter, i bilar, på gitarrer vid lägereldar, under efterfester, mellanfester och förfester, vid Hawaiiscenen där tjugofemtusen armar svängde i solnedgången. När försökte återanpassa mig i singellivet var det Kom igen Lena som hjäpte mig att dansa bort sorgen en natt på KB i Malmö. Jag dansade så hårt under Gråsparven när hon sjunger i Sundsvall sommaren 2005 att min telefon försvann i publikhavet. Håkan: alla stjärnflikkors idol 2001; alla unga killars känslosamma samvete.

Och här avfärdade min 90-talistsyster honom som gubbrock! I ett nonchalant svep hade Håkan blivit ett efternamn: Hellström och plaserats i linje andra efternamn: Lundell, Springsteen och helige Dylan. Men värre än det: hela min generation hade blivit passé! Det var inte ens generationsrock... det var gubbrock, musik för rödvinspimplande självupptagna pappor.

Det brandgula skimmer som omger vår hormonnärda ungdom kan den efterföljande generationen aldrig förstå. Kanske är de artister som lyckas fånga sin egen generations anda också dömda att evigt åldras med den. Det är ju, när vi verkligen tänker efter, helt obegripligt för min generation att kvinnor svimmade (på riktigt!) inför den otroliga närvaron av Gud i snedkammade pottfrillor på 60-talet. Eller värre: att Lundell en gång ansågs vara ett genuint geni och att unga männsikor (på allvar!) lyssnade på Lili & Sussie.
Tugga på dem exemplen ett tag!

Det är 2009 och har regnat hela dagen

Det är kallt i London idag. Jag sitter med datorn i knäet vid fönsterkarmen och ser ned mot trafiken som pustar fram i alla riktningar vid Notting Hill Gate. Regnet har fallit sedan morgonen. Mitt huvud är fortfarande tungt efter gårdagens smittsamma arton timmars arbetsskift. Bredvid mig står ett glas billig Bordeaux och en tallrik med rester från lunch. Mark Knopfler och Ulf Lundell turas om om sin plats i ljudvågorna.

De senaste dagarna har jag försökt mig på att läsa Sigge Eklunds tunna pocket Det är 1988 och har precis börjat snöa. Jag betonar försökt, eftersom jag fortfarande sliter med den 180 sidor korta barndomsskildringen.
Redan från första sidan började jag förstå att något var galet. Romanens vuxna huvudperson har krupit ned under sina lakan, hörlurar på och ljusen släckta. Han lyssnar på de kassetband han spelat in under sin bardom och genom dem återupplever han en tid av sitt liv han förträngt.
Det börjar med ett julfirande:

Jag hör hur familjen tystnar då tomteblosset tänds. Jag hör sprakandet. Gnistorna faller på julklapparna under granen. Glöden falnar. En döende stjärna. Tystnad. En tunn rök stiger från det slocknade blosset. Mikrofonen står mitt i rummet och fångar den tystnaden. Jag står på knä och ser på.

Vid bordet på mitt favoritkafé i Kensington var jag tvungen att lägga ned boken. Solen sken blekt genom det igenimmade fönstret mot gatan. Utanför gick figurer förbi som skuggor. Det bruna skummet på ytan av kaffet framför mig gav vika och öppnade ett svart hål rakt genom koppen. Vem är jag och hur kom jag hit?
Ett svall av känslor kom över mig och slog undan benen för mig. Vågen grep tag i mig och förde mig ut mot havet. Plötsligt var jag omgiven av bilder från min egen barndom. De så kallade lyckliga åren, innan mitten av 90-talet. Min egen julafton fanns där, tomteblossen, doften av den nyhuggna granen min far och jag tagit med från Kullen, adventsljusen som aldrig kunde tändas snabbt nog, mormor, morbror, kusin och familj.
Jag vet inte hur länge jag flöt på havet innan jag drev iland. Klockan klirrade och dörren öppnades. Flickan bakom disken hälsade en gäst välkommen och jag började om igen.

Så har det fortsatt i tre dagar nu. Stycke efter stycke slår jag mig fram genom den djungel som är mitt eget förflutna, gjort påtagligt av Eklunds koncentrerade och processade minnen. Det gör ont och för varje sida blir det värre. Igenkänningen är stor, men problemet ligger i att min läsning av texten sätter igång egna minnesprocesser. Jag har tagit mig till sidan 90, drygt halva boken bakom mig.

Där ligger den nu. Glödande i skinande vitt och gulgrönt med övertydligt omslag.

Regnet faller snett ned i ostadiga silar. Det hela är opoetiskt, kallt och rått. Fönstret är kallt och jag lutar min kind mot ytan. Där ute brusar världen. Glaset är tomt.

Ett nytt blad

På väg upp längs Kensington Church Street, medan kristalliserade regndroppar singlade ned mot den stora stad jag numera bor i och en hemlös irländare bad mig om en cigarett, fick jag för mig att börja starta upp den här gamla motorn igen. I flera veckor har min inspiration gått på högvarv, men på grund av olika faktorer, alla insnärjda i tidsbrist, överarbete, flygtider eller alkoholkonsumtion, har den inte fått något utlopp.
Nu ska det bli ändring på det.

För snart ett och ett halvt år sedan flyttade jag från säkra Sverige till levande London, ett ofattbart, förryckt Cosmopolis lika osannolikt som vilken billig sci-fi novell som helst. Där arbetar jag som bartender i en av världens mest framgångsrika bartendergrupper och bor i en nyrenoverad lägenhet ovanpå Notting Hill Gate stationen.
Med den utgångspunkten hade mitt liv här kunnat vara det bästa av världar och visioner för en ung normal nordisk man: alkohol, droger, kvinnor, resor, high-life.
Men som det alltid är i bra historier, finns en hake...

I sann Inigo Montoya-anda presenterar jag mig själv:
Mitt namn är Joakim Sten. Jag lider av svår post-modern fragmentering. Gör er redo att missförstå.

Det här är historien om den tiden i mitt liv.