The Flowers of Oppression

Let us lay where blossoms bloom;
A meadow held in bright delight
Or field of gently dancing green
To keep our minds stay plain of fright.

As colder winds then bitterly blow
And in anguish leaves do tremble,
Figures creep and crouch in hiding
Afraid to stray harsh winter’s way.

In autumn’s last regretful sigh
Come frosted flakes in twirling rain.
They shift and tumble as they fall
To cover all with chilling pale.

So let us lay where blossoms bloom;
Our warmest shield; illusion dreams:
A pleasant ground in finest light.
But now awake and hear what’s real:

The radiator’s soothing hum,
Remind of things that must be done.
But hand in hand to sleep return
To cut away the piercing day.

And soon again that cherished bloom,
Rip and tangle, till we no more
May find our way from pastures green:
Our minds descent; illusion’s dream.

En suck mellan höstregnen

Vattnet stiger. Det nuddar min haka nu, och svallar runt mina öron.
Masskonsumtionen räddar mig inte.
I mitt lilla studentrum dominerar ljuset från datorskärmen.
Den visar en italiensk film eller annan. Jag känner inget.

Det har regnat idag, visste Ni om det?
Spelar ingen roll. Det var i alla fall vad det gjorde.
I kassakön på Coop greps jag av en förlamande hopplöshet.
Medan jag gav kassörskan mitt Visa, var jag tvungen att hålla med uppe genom att pressa händerna mot disken.

Andetagen faller tyngre;
tiden går snabbare;
vattnet stiger högre.
Det står mig upp i halsen.
Varje dag hör jag bara en sång:
Vardagens ljuva undergång.

Gårdagens tidiga dimma

Det var mörkt den kvällen.
Över deras axlar såg jag stjärnor.
De sköt mellan molnen;
Fysikens lansiärer.

Våra fönster skakade
Vi skålade våra glas till hälsning
Och skrattade sanslöst
Ut mot rymden.

Dagen till ära

Är det så allt det börjar,
med ord på en tom vithet?

Antar att det alltid
varit så.
Varje ton måste ha
sitt anslag.