Sunday, May 24, 2009

Jag vet inte hur jag kommit hit

När jag tittar upp råkar jag, som om det vore en slump, se ett par ensamma stjärnor. De lyser svagt genom den matta himlen ovanför Cosmopolis. Eviga, för oss människor. Längre bort och större än någon av oss kommer att kunna begripa. Trots det ligger de stilla som en kuliss, objekt för oss att måla och skriva, där de flackar bortom ljusföroreningarna.
Varmt ljus flödar ut från ett gavelfönster i ett a de stora husen kring Pembridge Square. Röster i bakgrunden; tunnelbanan under mig och, lika naturligt som midsommarregnet, sirenerna som tjuter längs Notting Hill Gate, bort mot Holland Park, White City och vidare ut i natten. En enskild ljuspunkt flackar och blinkar tyst långt ovanför mig på sin väg mot en annan plats, långt bort från mig.
Överallt sjuder doften av blommor på sommarens första dag.


Friday, April 24, 2009

Saker jag hållit i mina händer idag

Som rubriken säger
med viss förenkling)

Utan inbördes ordning:

- Två skivor rostade multikorns mackor med ost och apelsinmarmelad

- Underworld, av Don DeLillo (1997)

- Nikon D80

- En pint Doombar Ale

- Rayban pilotbågar, 1989

- Super Club Sandwich från Pret a Manger

- 8gb Mini Ipod (svart)

- Handtvål från Tesco (Notting Hill Gate)

- Duschmunstycke

- En pint Rooster - Farmhouse Ale

- Sennheiser HD 435 hörlurar

- Oyter-kort

- Två rågmackor med sardiner i tomatsås

- Gillette gel for men (tydligen)

- En till pint Doombar Ale

- Telefon (röd Sony-Ericsson, okänd modell)

- Tom Ford: Black Orchide

- Kulspetspenna: Villa Marieberg, Sundsvall (0.7mm)

- Ett glas Glengoyne, 13 y.o. cask strength

- Broschyr för Saatchi Gallery, Sloane Square, London

- Svart Americano i pappmugg med räfflor från Patisserie Valerie, Sloane Square, London

- Burton Holmes Travelougues: The Greatest Traveler of His Time 1890-1938 av Burton Holmes (Taschen Books, 2006)

- Anteckningsbok (svart fakeläder)

- Dricks från Harlem (£ 36. 20)

- £

- Rakhyvel (Gillette Mach 3)

- En sten från Dover Beach (23-04-2009)

Wednesday, April 22, 2009

Four More Years

På tåget mellan West Norwood
och Victoria Station: ovetande
Ställer sig alla upp i sång
Vardagens ljuva undergång.

Trots modiga försök föll försvararna tillbaka ifrån murarna.
Det blir tre månader till. Mississippi kan vänta, på en bättre dag...

Monday, April 20, 2009

Vägen hem

Hela eftermiddagen har jag suttit på uteserveringen på Julie's. Där, inbäddad och dold av själva gatnätet som mynnar ut i Clarendon Cross med en självklarhet som om det vore självaste Rom, kan jag äntligen andas ut. Trafiken från Holland Park Road och White City tonas ned och nöts ut någonstans mellan husväggarna. När det når den lilla öppna ytan är det trött - ljudet - och lägger sig behagligt ned under de två almarna. Ett par hundra sidor in i DeLillos Underworld. Ett par kaffe. En Martini. Ett par glas vatten.

Julie's har legat tillrätta där vid Londons mest oväntade torg sedan 1969. Då, och under ett par kommande årtionden, var det en plats där A-listan, både inhemsk och utländsk, kunde gömma sig bland västra Londons well-to-do befolkning. Idag är den en lustig anakronism, en blandning av låtsad formalitet och glanslöst slarv. Kanske är det därför den känns så genuin, så förbannat kontinental.
Det är, i vilket fall som helst, en plats där jag kan fördriva en dag. Som idag. Slutligen tar jag mig själv tillrätta och linkar hemåt, upp längs branta Landsdowne Rise. Solen har gått ned. I nordväst, någonstans bakom lummiga träd och tegliga fasader - inglasade takvåningar i designerhus med lustiga namn och lustigare historier - glöder den enorma bangård som kopplar Cosmopolis till resten av sitt rike. För mig är det en okänd värld och ljuset påminner mig alltid om hur Frodo och Sam med bävan och fasansfylld fascination ser Mordor glöda bakom Ephel Duath.

Kvällsluften är varm och jag rundar hörnet vid Landsdowne Road och tar mig vidare upp till krönet av kullen. Under mig sträcker sig Elgin, Blenheim och Cornwall Crescent ut sig i sina vida halvmånar, numera åldrade rester av The Hippodrome - den stora kapplöpningsbanan som sträckte ut sig över det område som nu kallas Notting Hill. Den var kortlivad, med bara fyra år på nacken innan den sögs ned i dyn av regn och ilskna krukmakare utan respekt för privat egendom. Idag vilar den som ett spöke över området; en närvaro man kan känna utan att veta av att den någonsin funnits. Dess konturer vilar i gatnätet som en osalig ande, skuggan av en tid som flytt, ett alternativt London dömt till framtidslöshet och glömska.

Runt Landsdowne Crescent och över Ladbroke Grove, den centrala diagonal som splittrar området i två betydelsefullt betydelselösa delar. I London är divisionerna alltid större eller mindre än en enskild gatan kan åstadkomma. Mina skog vandrar vant in på Kensington Park Gardens, den breda led som i Ladbroke-familjens ögon skulle utgöra paradgatan för det område de försökte döpa till Kensington Park. Istället kom det att kallas Ladbroke och senare Notting Hill, efter karnevalen och senare filmen. Det ena fenomenet sänker markvärdet, det andra sköt det i höjden. Allt tackvara en förbannad blå dörr och ett löjligt leende som prydde alla videotekshyllor i min tidiga tonårstid. Vhs. Innan Dvd. Innan Vhs kom att beteckna högskoleverket i mina öron.

När vägen korsar sig med Stanley Crescent växer ett magnoliaträd. Nu har alla blad fallit, sopats bort och dumpats i komposter. Ett par veckor tidigare stod det i full blom. När jag satt på den låga stenmuren under det trädet, kände jag att jag var tillbaka i Peking. Den breda gatan framför mig, där stora krämvita husväggar kläs i det blekagula skenet från gatlyktorna, för mig på något märkligt vis tillbaka till den kinesiska huvudstaden, någon gång, sommaren 2006. Jag vet inte varför mina minnen ville föra mig dit, men plötsligt stod jag den kvala nattluften, berusad och becyklad i någon hutong, dansande till Springsteen med Johannes och en grupp nordamerikaner. Det måste ha varit det rosa.

Korsa Kensington Park Road och kom in till Pembridge. Stadsplaneringen i Notting Hill kan vara frustrerande för den oinitierade, men allt följer ett mönster - mer eller mindre. För varje namn, finns en Road, Crescent och Gardens, i somliga fall också en Square eller Villas. Pembridge har alla ovanstående och jag glider tyst genom kvällen upp längs dem, tills jag når min egen dörr vid Notting Hill Gate. Burton House. Tjoffsig betong Art Deco från 20-talet och en uttalad smutsfläck på en redan besmutsad knutpunkt. På andra våningen har jag gjort mig ett hem och medan jag skriver detta brusar trafiken i riktning mot väst och öst, medan berusade tonåringar drar fram över de böjda skal som tigger vid korsningarna.
Hem. Hela vägen.

Wednesday, March 25, 2009

En dag i livet

Klockan 8.01
Vaknar.

8.54
Kliver upp.

8.55
Surfar efter NHL-resultat och läser DN på nätet.

9.20
Börjar titta på ett avsnitt av Farscape medan jag gör frukost.

9.23
Två rågbröd med sardiner i tomatsås; två rostade bröd med ost och apelsinmarmelad; ett glas apelsinjuice; en kopp kaffe.

9.45
Ser ett till avsnitt av Farscape och undviker att kliva upp.

10.30
Hänger i lägenheten. Läser Martina Löwdens Allt och lyssnar på Devin Townsend.

12.10
Kavaj, skjorta, slips, solglasögon.

12.11
Kavaj, skjorta, slips.

12.12
Rotar runt bland hyllorna i secondhandbokhandeln vid Notting Hill Gate. Har tre pund kvar sedan förra veckans dricks. Väljer mellan Mason & Dixon och The Name of the Rose. Väljer den senare.

12.30
Fixar glasbeståndet på baren. Snackar kaffe med en Nya Zeländare och planerar inför en privat fest på lördag.

14.30
Hem för lunch.

14.35
Rostade mackor.

14.40
Tittar på ett avsnitt av Farscape.

15.14
Får ett känslosamt text av P. Ignorerar.

15.30
Sitter i fönstret. Skriver en dikt.

16.45
Tillbaka till baren. Bekräftar min uppsägning med gruppens barmanager. Börjar planera en Bourbon-lista för gruppen.

19.00
Ett glas whiskey.

19.15
Ännu ett text från P. Ignorerar.

20.00
Tar Circle Line till Embankment. Springer över gångbron i ett försök att hinna till BFI i tid för The Lady from Shanghai (1947).

20.10
Hann i tid.

21.45
Tumlar omkring runt South Bank.

22.15
Circle Line till Notting Hill Gate.

22.50
Tittar på ett avsnitt av Farscape.

23.40
Lyssnar tio gånger på Järnspöket av Kent och läser William Carlos Williams.

24-någonting
Somnar.

Saturday, March 21, 2009

Sömngång

Våren har brytit igenom vinters hårda skal. Cosmopolis andas ut. Vi har överlevt ännu en gång. Gatorna fylls av pigga ansikten dolda bakom alltför stora solglasögon. Bara armar; bara ben; öppna fönster. Kaféerna flyttar utomhus och inne på ölgårdarna hörs det dova brummandet av överviktiga fotbollssupporters.

Det är lördag förmiddag. Trafiken längs Notting Hill Gate rasslar och pyser framåt. Från mitt bord på uteserveringen tittar jag över på gatan där massorna hasar sig fram i klumpar och klungor. Jag lyssnar på Sleepwalking av New Model Army. Gitarren klingar ut i ändlös ensamhet, som i en sorgesång över de tomma engelska småstäderna, dystert över stadens ljudvägg. Jag inser att hur mycket jag än försöker, kommer jag aldrig att kunna dela det här ögonblicket med någon. Det gör mig sorgsen. Insikten av att vara ensam. En unik individ med unika intryck och erfarenheter, bundna till mig, och bara mig. Att sätta mig ned med en vän, eller bekant och spela samma låt vid samma plats, skulle inte vara samma sak. Den unika upplevelsen som bara äger rum inom mig, i takt med det ekande klingande från Justin Sullivans gitarr, så fylld av sorgsen beklagan över en värld han älskar men inte kan hjälpa, kan jag inte dela med någon annan.

Knopparna har blivit gröna. Trafiken brusar framåt. Folk går förbi framför mig.

Friday, March 06, 2009

A view from the top

Sights in the City:
72-74 Notting Hill Gate



Cold light
Upon my slice of the city-

A woman, clad in grey
For another business day-
On the corner to Pembridge Gardens
She stands smoking in the shade.

The flower-stand outside
The Underground is passed
By a steady cluster
Of transportees
In ascent
And descent.

Four young girls giggle
As they jump the barriers and
Cross the great divide,
While busses
Aligned
To Marble Arch, to Oxford,
Twickenham, Victoria
And World's End
Hustle
With the cabs and cars
In-between the traffic lights.

Outside of Crispins
Food and Wine
Street teams lie
In wait
For lonely pray-

And further down,
In the shadow
Of Campden Hill Tower-
The pigeon feeders
Remind passers-by
Of life's
Fragile
Nature-
When they bother to look.

High above
Clouds are gathering
For another charge
Of spring rain.

I tamp my cigar against the masonry
And watch the ashes dissolve in the wind.
It is like I have seen it happen
In countless films
And read
In numerous books.