Sömngång

Våren har brytit igenom vinters hårda skal. Cosmopolis andas ut. Vi har överlevt ännu en gång. Gatorna fylls av pigga ansikten dolda bakom alltför stora solglasögon. Bara armar; bara ben; öppna fönster. Kaféerna flyttar utomhus och inne på ölgårdarna hörs det dova brummandet av överviktiga fotbollssupporters.

Det är lördag förmiddag. Trafiken längs Notting Hill Gate rasslar och pyser framåt. Från mitt bord på uteserveringen tittar jag över på gatan där massorna hasar sig fram i klumpar och klungor. Jag lyssnar på Sleepwalking av New Model Army. Gitarren klingar ut i ändlös ensamhet, som i en sorgesång över de tomma engelska småstäderna, dystert över stadens ljudvägg. Jag inser att hur mycket jag än försöker, kommer jag aldrig att kunna dela det här ögonblicket med någon. Det gör mig sorgsen. Insikten av att vara ensam. En unik individ med unika intryck och erfarenheter, bundna till mig, och bara mig. Att sätta mig ned med en vän, eller bekant och spela samma låt vid samma plats, skulle inte vara samma sak. Den unika upplevelsen som bara äger rum inom mig, i takt med det ekande klingande från Justin Sullivans gitarr, så fylld av sorgsen beklagan över en värld han älskar men inte kan hjälpa, kan jag inte dela med någon annan.

Knopparna har blivit gröna. Trafiken brusar framåt. Folk går förbi framför mig.