Hela eftermiddagen har jag suttit på uteserveringen på Julie's. Där, inbäddad och dold av själva gatnätet som mynnar ut i Clarendon Cross med en självklarhet som om det vore självaste Rom, kan jag äntligen andas ut. Trafiken från Holland Park Road och White City tonas ned och nöts ut någonstans mellan husväggarna. När det når den lilla öppna ytan är det trött - ljudet - och lägger sig behagligt ned under de två almarna. Ett par hundra sidor in i DeLillos Underworld. Ett par kaffe. En Martini. Ett par glas vatten.
Julie's har legat tillrätta där vid Londons mest oväntade torg sedan 1969. Då, och under ett par kommande årtionden, var det en plats där A-listan, både inhemsk och utländsk, kunde gömma sig bland västra Londons well-to-do befolkning. Idag är den en lustig anakronism, en blandning av låtsad formalitet och glanslöst slarv. Kanske är det därför den känns så genuin, så förbannat kontinental.
Det är, i vilket fall som helst, en plats där jag kan fördriva en dag. Som idag. Slutligen tar jag mig själv tillrätta och linkar hemåt, upp längs branta Landsdowne Rise. Solen har gått ned. I nordväst, någonstans bakom lummiga träd och tegliga fasader - inglasade takvåningar i designerhus med lustiga namn och lustigare historier - glöder den enorma bangård som kopplar Cosmopolis till resten av sitt rike. För mig är det en okänd värld och ljuset påminner mig alltid om hur Frodo och Sam med bävan och fasansfylld fascination ser Mordor glöda bakom Ephel Duath.
Kvällsluften är varm och jag rundar hörnet vid Landsdowne Road och tar mig vidare upp till krönet av kullen. Under mig sträcker sig Elgin, Blenheim och Cornwall Crescent ut sig i sina vida halvmånar, numera åldrade rester av The Hippodrome - den stora kapplöpningsbanan som sträckte ut sig över det område som nu kallas Notting Hill. Den var kortlivad, med bara fyra år på nacken innan den sögs ned i dyn av regn och ilskna krukmakare utan respekt för privat egendom. Idag vilar den som ett spöke över området; en närvaro man kan känna utan att veta av att den någonsin funnits. Dess konturer vilar i gatnätet som en osalig ande, skuggan av en tid som flytt, ett alternativt London dömt till framtidslöshet och glömska.
Runt Landsdowne Crescent och över Ladbroke Grove, den centrala diagonal som splittrar området i två betydelsefullt betydelselösa delar. I London är divisionerna alltid större eller mindre än en enskild gatan kan åstadkomma. Mina skog vandrar vant in på Kensington Park Gardens, den breda led som i Ladbroke-familjens ögon skulle utgöra paradgatan för det område de försökte döpa till Kensington Park. Istället kom det att kallas Ladbroke och senare Notting Hill, efter karnevalen och senare filmen. Det ena fenomenet sänker markvärdet, det andra sköt det i höjden. Allt tackvara en förbannad blå dörr och ett löjligt leende som prydde alla videotekshyllor i min tidiga tonårstid. Vhs. Innan Dvd. Innan Vhs kom att beteckna högskoleverket i mina öron.
När vägen korsar sig med Stanley Crescent växer ett magnoliaträd. Nu har alla blad fallit, sopats bort och dumpats i komposter. Ett par veckor tidigare stod det i full blom. När jag satt på den låga stenmuren under det trädet, kände jag att jag var tillbaka i Peking. Den breda gatan framför mig, där stora krämvita husväggar kläs i det blekagula skenet från gatlyktorna, för mig på något märkligt vis tillbaka till den kinesiska huvudstaden, någon gång, sommaren 2006. Jag vet inte varför mina minnen ville föra mig dit, men plötsligt stod jag den kvala nattluften, berusad och becyklad i någon hutong, dansande till Springsteen med Johannes och en grupp nordamerikaner. Det måste ha varit det rosa.
Korsa Kensington Park Road och kom in till Pembridge. Stadsplaneringen i Notting Hill kan vara frustrerande för den oinitierade, men allt följer ett mönster - mer eller mindre. För varje namn, finns en Road, Crescent och Gardens, i somliga fall också en Square eller Villas. Pembridge har alla ovanstående och jag glider tyst genom kvällen upp längs dem, tills jag når min egen dörr vid Notting Hill Gate. Burton House. Tjoffsig betong Art Deco från 20-talet och en uttalad smutsfläck på en redan besmutsad knutpunkt. På andra våningen har jag gjort mig ett hem och medan jag skriver detta brusar trafiken i riktning mot väst och öst, medan berusade tonåringar drar fram över de böjda skal som tigger vid korsningarna.
Hem. Hela vägen.
No comments:
Post a Comment