Hur nått så nära kan va så långt borta

Under de ett och ett halvt år jag bott utanför Sverige har mycket förändrats. Inte bara i den stora världen jag nu tror mig vara en del utav, utan också i den lilla: i mig själv. Min klädsmak är inte längre fullt så katastrofal som den var, mina åsikter har blivit trängre och mitt språk torrare, för att nämna några exempel. Jag har också börjat lyssna på svensk musik. Det är en stor förändring.

Men den här texten handlar inte om hur jag en kall vintermorgon mellan Camden och Bethnal Green försonades med Jocke Berg, eller hur jag slutligen slutade svära varje gång jag hörde Håkans spralliga stämma schasa bort varje tillstymmelse av tonsäkerhet.
Att jag plötsligt började lyssna på Kent, Eldkvarn, Håkan Hellström och, slutligen, Ulf Lundell, har lika mycket att göra med deras naturliga släktskap med Dylan och Springsteen, som med den tragiska nostalgi som svallar upp inom mig varje gång jag hör gitarren på introt till Kents Kungen är död. Men det är en annan historia.

Nej.
Den här texten handlar om hur vi blivit gamla.

När jag senast besökte barndomshemmet i Svartvik och som bäst satt uppkrypen i vardagsrumssoffan, Håkan Hellström högt ur högtalarna, vankade min då 15-åriga syster in i mörkfärgat hår och någon form av skotskrutiga byxor.

"Va är det? frågade hon och sneglade åt stereon.
"Håkan."
"Hellström?"
"Visst."
"Aha." Min syster tittade tvivlande på mig och grimascherade mot stereon på det sätt som bara en 15 årig norrländska kan.
"Ni lyssnar inte på Håkan?"
"Va? Hellström? Nä... Det är ju, gubbmusik." Och så studdsade hon iväg mot köket.

Jag satt slagen.
Vad skulle jag svara på det?

Håkan hade ju aldrig varit någon personlig hjälte för mig, men på ett eller annat sätt hade han alltid funnits där. Under hela min ungdomstid, i lägenheter, i bilar, på gitarrer vid lägereldar, under efterfester, mellanfester och förfester, vid Hawaiiscenen där tjugofemtusen armar svängde i solnedgången. När försökte återanpassa mig i singellivet var det Kom igen Lena som hjäpte mig att dansa bort sorgen en natt på KB i Malmö. Jag dansade så hårt under Gråsparven när hon sjunger i Sundsvall sommaren 2005 att min telefon försvann i publikhavet. Håkan: alla stjärnflikkors idol 2001; alla unga killars känslosamma samvete.

Och här avfärdade min 90-talistsyster honom som gubbrock! I ett nonchalant svep hade Håkan blivit ett efternamn: Hellström och plaserats i linje andra efternamn: Lundell, Springsteen och helige Dylan. Men värre än det: hela min generation hade blivit passé! Det var inte ens generationsrock... det var gubbrock, musik för rödvinspimplande självupptagna pappor.

Det brandgula skimmer som omger vår hormonnärda ungdom kan den efterföljande generationen aldrig förstå. Kanske är de artister som lyckas fånga sin egen generations anda också dömda att evigt åldras med den. Det är ju, när vi verkligen tänker efter, helt obegripligt för min generation att kvinnor svimmade (på riktigt!) inför den otroliga närvaron av Gud i snedkammade pottfrillor på 60-talet. Eller värre: att Lundell en gång ansågs vara ett genuint geni och att unga männsikor (på allvar!) lyssnade på Lili & Sussie.
Tugga på dem exemplen ett tag!