Det är 2009 och har regnat hela dagen

Det är kallt i London idag. Jag sitter med datorn i knäet vid fönsterkarmen och ser ned mot trafiken som pustar fram i alla riktningar vid Notting Hill Gate. Regnet har fallit sedan morgonen. Mitt huvud är fortfarande tungt efter gårdagens smittsamma arton timmars arbetsskift. Bredvid mig står ett glas billig Bordeaux och en tallrik med rester från lunch. Mark Knopfler och Ulf Lundell turas om om sin plats i ljudvågorna.

De senaste dagarna har jag försökt mig på att läsa Sigge Eklunds tunna pocket Det är 1988 och har precis börjat snöa. Jag betonar försökt, eftersom jag fortfarande sliter med den 180 sidor korta barndomsskildringen.
Redan från första sidan började jag förstå att något var galet. Romanens vuxna huvudperson har krupit ned under sina lakan, hörlurar på och ljusen släckta. Han lyssnar på de kassetband han spelat in under sin bardom och genom dem återupplever han en tid av sitt liv han förträngt.
Det börjar med ett julfirande:

Jag hör hur familjen tystnar då tomteblosset tänds. Jag hör sprakandet. Gnistorna faller på julklapparna under granen. Glöden falnar. En döende stjärna. Tystnad. En tunn rök stiger från det slocknade blosset. Mikrofonen står mitt i rummet och fångar den tystnaden. Jag står på knä och ser på.

Vid bordet på mitt favoritkafé i Kensington var jag tvungen att lägga ned boken. Solen sken blekt genom det igenimmade fönstret mot gatan. Utanför gick figurer förbi som skuggor. Det bruna skummet på ytan av kaffet framför mig gav vika och öppnade ett svart hål rakt genom koppen. Vem är jag och hur kom jag hit?
Ett svall av känslor kom över mig och slog undan benen för mig. Vågen grep tag i mig och förde mig ut mot havet. Plötsligt var jag omgiven av bilder från min egen barndom. De så kallade lyckliga åren, innan mitten av 90-talet. Min egen julafton fanns där, tomteblossen, doften av den nyhuggna granen min far och jag tagit med från Kullen, adventsljusen som aldrig kunde tändas snabbt nog, mormor, morbror, kusin och familj.
Jag vet inte hur länge jag flöt på havet innan jag drev iland. Klockan klirrade och dörren öppnades. Flickan bakom disken hälsade en gäst välkommen och jag började om igen.

Så har det fortsatt i tre dagar nu. Stycke efter stycke slår jag mig fram genom den djungel som är mitt eget förflutna, gjort påtagligt av Eklunds koncentrerade och processade minnen. Det gör ont och för varje sida blir det värre. Igenkänningen är stor, men problemet ligger i att min läsning av texten sätter igång egna minnesprocesser. Jag har tagit mig till sidan 90, drygt halva boken bakom mig.

Där ligger den nu. Glödande i skinande vitt och gulgrönt med övertydligt omslag.

Regnet faller snett ned i ostadiga silar. Det hela är opoetiskt, kallt och rått. Fönstret är kallt och jag lutar min kind mot ytan. Där ute brusar världen. Glaset är tomt.