Resor I

Det är söndagskväll.

Jag följer den lilla folkströmmen ut från biografen ned mot gatan. På Queensway rör sig turistflockarna fram mellan snabbmatskedjorna, pubarna och de sjabbiga hotell och hostelen på jakt efter gud-vet-vad. Cosmopolis har återhämtat sig efter decenniets värsta snöfall och februari har återgått till sitt normala fuktiga, ljumna själv.

Hela dagen har jag varit tyngd av minnen och besvärad av nostalgi som svämmat upp från urkällan, någonstans långt inom mig. Jag börjar rota i fickorna efter en cigarett. Trots att jag inte röker bär jag alltid ett par med mig. Om inte annat kan jag alltid ge dem till de menlösa hopplösa som dag in och ut sitter häckade på sina bon av kartong och tidningspapper utanför Notting Hill Gate.

Ljudet, fräsandet när glöden slukar tobak och papper, för mig tillbaka.

Jag står på en perrong någonstans mellan Perm och Omsk. Den första av många filterlösa Belomorkanal bolmande mellan pekfinger och långfinger; doften av disel och nyskalat timmer fyller högsommardagen med en stilla hemlängtan.

Nu står jag mitt i London och längtar tillbaka till det ögonblicket istället.

Istället för att stoppa hörlurarna i ögonen och vant traska den korta vägen hem längs Bayswater Road, låter jag öronen vila och svänger in på en av bakgatorna. London är aldrig tyst, aldrig mörkt. Söndagkvällar är ett undantag. De utgör fristäder, ett par välsignade timmar då hela den förvirrade konstruktionen andas ut. På små sidovägar, förbi edwardianska och sen-victorianska lägenhetshus rör jag mig sakta uppåt längs kullen. Vatten rinner ned längs en tegelvägg, de sista resterna av snöstormen, eller en läcka i någons takcistern. Vid Orme Mews, där låga tegelhus trängs med övermodig mock-tudor kan jag se över mot de höga gamla arbetarlägenheterna vid Moscow Road. Från baksidan ser det mer ut som en fabrikslokal än de dyra lägenheter de konverterats till. Brandstegar klättar längs husryggen och stora fönster vetter ut mot väst. Trots att huset ligger över hundra meter bort ser jag människorna i fönstren, hör ljudet av en fest. Dunkande elektro.

Förvirrad och överrumplad måste jag sätta mig ned på trapporna till St. Mattheus vid St. Petersburg Square.

Jag sluter ögonen och lyssnar. Mellan mig och Kensington Palace Gardens pyser turbussar förbi längs Bayswater. I bakgrunden brusar Westway. Under mig känns bultandet från veckans sista tunnelbanetåg. Någonstans bortom den acaifärgade himlen drar ett flygplan fram. Jag reser igen.

Jag minns hur jag somnar till ljudet av hjulens rytmiska dunkande mot rälsen. Utanför passerar en ändlös värld av björkar, fält, förfallande byar och industristäder i natten.